jaha... tänk.... i år OCKSÅ!!!!
Jag ÄLSKAR hösten..
Färgerna, den klara luften, allt man skördar, plockar in, stoppar i frys och fyller skafferi..
Ja.. man kan nog sammanfatta det med att jag FÖRMODLIGEN i ALLA mina tidigare liv var en Ekorre... En hugrig en.
Eventuellt även en stadig irländsk, givetvis rödhårig, matmamma med ett skafferi stort som den värsta klädkammaren.
Det jag är mindre förtjust i är alla upphakningar.
Jag blir lika "överraskad" varje år. Kanske för att jag gör mitt allra bästa för att förtränga det.
Så fort de börjar komma sätter förnekelsen in.
*OJ.. neeee… det är nog bara TILLFÄLLIGT..!!!!!
Jag har nog bara sträckt mig, sovit lite tokigt, stretchat lite fel, varit lite lat med den där bra träningen.
Kanske är det SKORNA.
För jag stod nog lite tokigt när jag skulle fixa/grejja/böja mig/sträcka mig.
Jag satt nog i lite KALLDRAG...(även unga personer kan få problem med det)
För även om jag älskar hösten.
VILL jag inte att det ska bli HÖST. (stora temperaturskillnader, variationer högtryck/lågtryck)
Det är så iniBÄNKEN TRÄLIGT när kroppen går in i höstinställningar.
Och det är en Automatisk fabriksinställning som jag inte kan ställa om eller radera.
Så nu har den 95-åriga frusna sengångarperioden kommit...
Den aktuella upphakningen, den jag vill GNÄLLA om just nu, gör så att jag hasar runt som en lätt asmatisk Quasimodo.
Lätt kallsvettig hasar jag runt med ena foten lite vinklad, halvt släpande efter mig.
Småmuttrar och svär lite när benet viker sig vid belastning.
MEN jag har inte drivit omkull än, sådeså…
B<3 föreslog kryckor igår.. jag tackade nej utan att varken fräsa eller blänga.
(han är ju ändå min älskling)
Anstränger mig allt jag kan för att ta hänsyn till familj och i princip alla som kommer i min närhet.
Jag är väl ungefär lika charmig som en irriterad flodhäst vars damm frusit igen.
Tålmodig som en uppretad struts.
Samarbetsvillig som en hungrig isbjörn.
Diplomatisk som en Småbarnsförälder med grav sömnbrist som får kritik/ovälkomna råd om barnuppfostran...
Medicinerad,påpälsad och linimentad förflyttar jag mig genom huset och fixar lite här och lite där.
Det är ju så infernaliskt trååååkigt att bara ha ont.
Jag blir fortfarande så psykiskt provocerad när kroppen från en dag till en annan tar ut kroppsdelar i strejk.
Som om det skulle vara glapp i någon kontakt någonstans.
Som om det skulle behöva bytas en säkring.
Nåja.. nu har jag suttit tillräckligt länge.
Dags att hasa runt lite och få upp lite blodcirkulation.
Ha en bättre dag alla underbara
Färgerna, den klara luften, allt man skördar, plockar in, stoppar i frys och fyller skafferi..
Ja.. man kan nog sammanfatta det med att jag FÖRMODLIGEN i ALLA mina tidigare liv var en Ekorre... En hugrig en.
Eventuellt även en stadig irländsk, givetvis rödhårig, matmamma med ett skafferi stort som den värsta klädkammaren.
Det jag är mindre förtjust i är alla upphakningar.
Jag blir lika "överraskad" varje år. Kanske för att jag gör mitt allra bästa för att förtränga det.
Så fort de börjar komma sätter förnekelsen in.
*OJ.. neeee… det är nog bara TILLFÄLLIGT..!!!!!
Jag har nog bara sträckt mig, sovit lite tokigt, stretchat lite fel, varit lite lat med den där bra träningen.
Kanske är det SKORNA.
För jag stod nog lite tokigt när jag skulle fixa/grejja/böja mig/sträcka mig.
Jag satt nog i lite KALLDRAG...(även unga personer kan få problem med det)
För även om jag älskar hösten.
VILL jag inte att det ska bli HÖST. (stora temperaturskillnader, variationer högtryck/lågtryck)
Det är så iniBÄNKEN TRÄLIGT när kroppen går in i höstinställningar.
Och det är en Automatisk fabriksinställning som jag inte kan ställa om eller radera.
Så nu har den 95-åriga frusna sengångarperioden kommit...
Den aktuella upphakningen, den jag vill GNÄLLA om just nu, gör så att jag hasar runt som en lätt asmatisk Quasimodo.
Lätt kallsvettig hasar jag runt med ena foten lite vinklad, halvt släpande efter mig.
Småmuttrar och svär lite när benet viker sig vid belastning.
MEN jag har inte drivit omkull än, sådeså…
B<3 föreslog kryckor igår.. jag tackade nej utan att varken fräsa eller blänga.
(han är ju ändå min älskling)
Anstränger mig allt jag kan för att ta hänsyn till familj och i princip alla som kommer i min närhet.
Jag är väl ungefär lika charmig som en irriterad flodhäst vars damm frusit igen.
Tålmodig som en uppretad struts.
Samarbetsvillig som en hungrig isbjörn.
Diplomatisk som en Småbarnsförälder med grav sömnbrist som får kritik/ovälkomna råd om barnuppfostran...
Medicinerad,påpälsad och linimentad förflyttar jag mig genom huset och fixar lite här och lite där.
Det är ju så infernaliskt trååååkigt att bara ha ont.
Jag blir fortfarande så psykiskt provocerad när kroppen från en dag till en annan tar ut kroppsdelar i strejk.
Som om det skulle vara glapp i någon kontakt någonstans.
Som om det skulle behöva bytas en säkring.
Nåja.. nu har jag suttit tillräckligt länge.
Dags att hasa runt lite och få upp lite blodcirkulation.
Ha en bättre dag alla underbara
Kommentarer
Skicka en kommentar