Vrång kvinna kan själv

Första dagen på jobbet. Sååå kul :D. Blev omkramad i parti och minut och kände mig väldigt välkommen tillbaka. Första dagen försvann "PIFF". Så iväg på ett litet avstämningsmöte med min lilla avslappningscoach. Vi är inte riiiktigt riktigt överens om tagen. Jag kan inte riktigt anamma hela filosofin som de har....... Kommer inte riktigt överens med hela Mindfullness-grejen. Kanske för att jag nu haft det här eländet ett tag och hittat egna sätt att hantera det på. Jag lyssnar på musik - gör allt så ont så jag bara kan gå och stå - plutt in med mp3 och försvinn in i musiken. Funkar inte benen och fötterna.... palla upp och pyssla lite, ha nåt för händerna. Funkar ingenting - ja då löser det sig själv för då blir jag aaarg och sen somnar jag. Det är nog för att jag är så in i bänken envis kanske. För... DET GÅÅÅR BARA INTE - jag KAN inte bli VÄN med min reumatism!!!!!!! Den är ju min absolut värsta fiende! Dagen jag accepterar och låter Den bestämma obehindrat ö

Idag har jag gjort min första dag av 14 för att lära mig se saker i ett annat ljus. För att lära mig hantera smärta på ett annat sätt och förändra ett beteendemönster. Jag har gått in i detta med ett öppet sinne. Jag har begränsat min negativitet och verkligen VINNLAGT mig om att se detta på ett POSITIVT sätt. Jag ANSTRÄNGER mig för att på intet sätt låta min sarkastiska sida komma fram. JAG ANDAS......................................................................... Och ikväll ska jag be aftonbön. Detta ska under 14 dagar bli mitt mantra. KÄRE GUD, TOR, ODEN, BUDDAH eller ANDRA lika värdiga högre makter! HÖR min bön och HJÄLP mig att se mening i de övningar vi utför. LÅT MIG ALLTID FINNA TRÅDEN SOM GÅR GENOM MIN KROPP!!!!! MÅTTE MINA FINGRAR DOMNA om jag ännu en gång känner för att kasta kritasken på dem. Låt OCEANER av tålamod komma till min hjälp. Må alla mina fula tankar komma på skam och må de högre målen i slutändan uppenbara sig för mig. SNÄLLA!!!!!!!!!!!!!!!

Jaaha.... I morgon börjar smärtrehab på allvar. I morgon blir det till att kliva in på Remont och försöka att inte se aaalldeles bedrövlig ut. MEN JAG HAR EN PLAN! Jag börjar med att se sådär lagom pigg ut. Tänker med andra ord inte göra några hastiga rörelser med huvudet. Jag får väl le lite och frågar de får jag väl ta till de blååaste ögonen och se oskyldig ut. Sen smyger jag ut till reception och ber att få min aaallra bästaste sjukgymnast, den snälla snälla Ingrid som (Hoppas jag ) inte skäller på mig. Bara för att jag nu råååkade. För ÄRLIGT talat tycker jag faktiskt inte att det egentligen var mitt fel. För det var en liiiten hylla. Och jag skulle bara.... Kunde jag rå för att det skulle hoppa ur på fel sida och dumma sig???? NEJ... tänk det tycker jag inte. Och jag räddade ju när allt kommer omkring hyllan från att gå sönder och gå ett osäkert öde till mötes. (tippen) Så jag har bestämt att jag, när allt kommer omkring, är ett oskyldigt OFFER. Jag tänker inte gå

Ibland ser man inte vad man behöver... Inser inte att jag är en bit upp i "trappen".  Stirrar mig blind av koncentrationen som behövs för att fokusera på min kropp. ETT steg i taget. INTE ta i eller göra för mycket bara för att det IDAG känns som att jag KANSKE skulle kunna hålla för att .... jaa... städa förrådet eller tapetsera eller...riva en vägg.. eller... Ja sådär bara i ren frustrerad rastlöshet göra nåt. Eftersom mitt HUVUD säger:  -jamen det DÄR lilla borde jag väl ändå kunna... har ju kunnat förut... vill jag väl ändå minnas.. eller..  Medan min KROPP säger: - Mjaaa..... joo just idag är det inte sååå illa men... kanske ska fundera på HÄLFTEN eller så.... Och min VILJA: -Men NU får du väl sluta fjanta dig.. KLART du kan.... Bara kör på.. ONT ska med ONT fördrivas... Det kostar att vara med. Och där står jag...  Kämpar som besatt med att vara en aaaning förnuftig och samtidigt försöka hålla mig vid sunda vätskor när man då ska försöka prata

Aaaoooommmmmmm..... Har varit på inskrivning till smärtrehab som börjar nästa vecka. Har MOT min vana trogen varit PINSAMT ärlig. Har fyllt i en DUSK med papper som alla skattat min person, mina vanor och ovanor och mitt kroppsliga och psykiska tillstånd. Allt poängsätts på olika skalor. En del mellan 1 - 5. Andra mellan 1 - 10. Eller mellan outhärdligt och KAAANOOOONBRA. Nä.. nu ljög jag men Så bra det kan bli.. eller nåt sånt... låter lite... Trist. Det var ärligt talat sååå trist så jag inte ens kommer ihåg den exakta lydelsen på just den skalan. MEN.. Nu finns det. Svart på vitt. Min ärliga bekännelse på att jag är FÖR VRÅNG för mitt eget bästa. Men jag behövde i alla fall inte ställa mig upp inför en grupp och säga: - Hej mitt namn är Lena och jag är Adrenalinmissbrukare.... Eller.....?????? Jag vet faktiskt inte för gruppen börjar nästa vecka. Men.. det BORDE hon väl ändå sagt något om..... Fast....Näää... eller....... ;D Allvarligt nu då.. Jag insåg både et