Vrång kvinna kan själv

Jag har så lätt för att bita ihop tänderna.  Det är den VRÅNGA kvinnan i mig.  Jag kan inte låta bli.  Tror att det bara är så jag är ihopsatt.  OM det inte går på ett sätt.... MÅSTE det finnas ett annat sätt. Det gäller bara att klura ut VILKET. Den här inställningen kan ju ibland göra så att jag har lite svårt att släppa saker. Jag står där och grunnar och grunnar...slår pannan blodig i försöken att komma på VAR jag gör fel och HUR det egentligen fungerar.. Så jag försöker och när jag misslyckas biter jag ihop tänderna och försöker igen.. och igen... Om det inte går då... DÅ BITER JAG IHOP TÄNDERNA... tar till ilskan och .....  Nio gånger av 10 funkar det. Oftast innan jag behöver ta till ilskan. Det är den där tionde gången som jag har lite svårt att släppa.  Fast jag fått till det nio gånger så kan jag inte låta bli..jag grunnar i bakhuvudet...skaver lite..det blir lite som den dammiga lampan som är så BESVÄRLIG att damma av för att man måste ha stegen och sk

REN terapi - TACK Goa Moster <3 Nu ser det ut som de börjar trilla på plats. Alla abstrakta rehabåtgärder och remisser börjar få datum och verklighet - de blir verkligen av. Inser att nu måste det få ta den tid det tar. Det finns inget jag kan göra annat än att försöka balansera vad jag VILL göra med det jag faktiskt KAN och orkar göra. Låter lättare än det är. Nu när det är höst och fint VILL jag ju trava ut i skogen. Har inte fiskat eller varit ute i skogen en enda gång, joo, kortare stunder men inte som jag skulle vilja. Jag vill ju plocka bär, svamp, fiska. Och jag mår ganska bra när jag får samla ihop och stoppa i frysen och ha ett förråd över vintern. Så jag la ner lite extra omsorg och tog in kryddorna i år. Och så for jag till "Coop-skogen" och "tog" hem lite därifrån. Har strimlat selleri och rödbetor och stoppat i frysen. Ringde Moster och fick mig ett recept så nu har jag lagt in en STOR burk med gurka. Nu är det bara purjon och rätti

Jag ser min smärta och min sjukdom som min fiende. Något som försöker hindra mig, stänga in mig och begränsa mitt liv. När smärtan vinner - tar jag det som ett nederlag. Det svider. Har fått veta att jag måste bli vän och lära mig acceptera smärtan. Ungefär som en handväska jag alltid bär med mig. SKULLE INTE TRO DET!!!! Jag blir inte vän med mina fiender.. och förresten matchar inte den här "väskan" något annat i mitt liv. Så jag får lösa det på annat sätt för att komma på fötter och till arbetsfört skick. Nu är det dax för förändring. Jag tar andra vägar. Vändningen kom på allvar igår. En jobbig dag men insåg ett och annat. Som att: Va fort det går! Va fort världen krymper. Man förvandlas från en arbetande kvinna som grejar och donar till en vila-på-soffan-hög som har FULL koll på ALLA desperata, oförskämt rika, bortskämda husfruar som tycker det är fiint sätt att bete sig hur som helst och vara elaka. (Ja vi pratar INTE Maria M nu för HON är snäll) Har även

NU händer det grejor :) I morgon ska jag iväg första dagen på Smärtrehab :) Idag har jag varit iväg på en första Isotopröntgen. Det var en ny upplevelse. Jag skulle då svälja en liten radioaktiv kapsel. Sköterskan sa -knyck på huvet och "kasta" in den i munnen så du får den så långt in som möjligt i halsen för den är ju lite radioaktiv. Mmmmhmm... OK.. sagt och gjort. Så skulle då den lilla kapseln fara iväg och jag skulle då vänta i 3 timmar...3 timmar..som man har till övers sådär... jag var iväg en sväng men ändå. Och det är en sån här gång som "förbannelsen" slår till. Jag är nämligen utrustad med (ibland) aaalldeles för mycket fantasi för att det ska vara bra för mig. Eller..kan det bero på att man hör till den där generationen som såg på Scooby Doo när man var liten??? Kanske. I mitt fall tror jag det är en kombination. Ibland tycker jag till och med att jag är EXTREMT jobbig. Det är de gånger som fantasin gör mig LÄTT hypokondrisk.. Om jag inte

Jaha... då var det bekräftat då. Inte ens jag kan längre blunda och förneka att det är ett skov modell "en-aning-större". Har provat på ett par modeller men den här vill jag faktiskt inte ha igen. Har haft modell: "ÖVERRASKNING" - Det är ett snabbt skov som hoppar på en utan förvarning och "hoppsan" har en del funktioner "försvunnit" eller drastiskt förändrats. Kallas populärt även för Quasimodo-skov eftersom man plötsligt vaknar och både känner sig och rör sig som Ringaren i Notre Dame. Som utomstående känns detta skov lättast igen genom dessa små tecken. Lite lätt framåtlutad med en aning släpande gång. Muttrande, svärande och en del "AaAaaaj!", "Men det är väl då självaste *biip, biip, BIIIIP* ingår som regel i det fasta vokabuläret. Om personen som drabbats är en aaaning vrång... Ta er i akt.... Säg för GUDS SKULL inte.. -Men... hur ÄÄÄÄR det idag??? Fyyyyy... är det sååååå illa.... Men SKA jag inte HJÄLPA lite... så k