Vrång kvinna kan själv

Idag är det som det är. Det här väderomslaget kom så fort och blev en aning brutalt mot mina ömma leder. Brukar reagera vid 10 grader upp eller ner men den här gången gick det från 27 - 7. Kände redan i fredags att Nuuuu är det nåt på gång. Hade tid för träning och sjukgymnastik idag men insåg att det inte skulle gå.. inte ens med "JAG VILL-tjur". Så jag bokade av. Mitt förnuft klappar mig på huvudet och säger "duuktig" Men för hjärtat och viljan är det ett nederlag...ett nerköp... jag tog mig inte iväg... jag "gav"upp och lät Reuma-eländet vinna... den här gången. Men idag kan jag inte göra så mycket annan än retirera. Ger mig och vilar för att strida och förhoppningsvis ta 2 trappsteg upp en annan dag. Irriterande är det i alla fall... Om jag bara har ont i knän, fotleder och handleder... då kan jag lite i alla fall.. Men idag har det satt sig på finmotoriken. Provade pilla på lite med mina Basilikaplant, skola om lite.... Tur jag har MÅ

Det har gått en vecka. Än står jag hjälpligt på benen. Än har inte träskvattnet runnit in i näsan och kvävt mig... Hittade en liten, liten fast punkt där i träsket. Under vänsterfotens tår, faktiskt. Tvingar mig att stå på tånaglarna och se... lite lättare blev det att andas. Drar djupt efter andan, samlar ihop mig....andas... Syre strömmar in och lite släpper det... den där krampaktiga knuten i magen som suuuger ut energin. Känner hur förtvivlan sakta, sakta förvandlas till KALL beslutsamhet... Till ILSKA... KONSTRUKTIV ilska.... beslutsamhet.... Känner hur ögonen svartnar och jag uppfylls av: DET É VÄL SJÄLVASTE.....  Tittar upp längst den oändliga spiraltrappa som jag måste upp i.... Beräknar att det är ungefär 14 Eiffeltorn på varann.... Jag har inte råd att bli obetänksamt arg, måste tänka mig för och ta ETT steg i taget. Jag måste hitta styrkan att fortsätta vara konstruktivt arg. Koncentrerad, fokuserad. Steg 1 blir i morgon. Har en del jag vill ha svar på o

Känner mig som den där matlådan som ingen riktigt vill ha.... Den där som man puttat längst in i kylen.... övergiven och överbliven. Biter ihop så tänderna knakar, ryter tyst åt mig själv att ta mig i kragen..sluta fjolla mig.. har funkat förr... DET SKA funka nu. QVINNA UPP NU FÖR F----N!!!!! Förlängd sjukskrivning och ny utredning på gång.... Sitter fast... fast i rehabilitering, smärta, frustration. Det enda som rör på sig är livet och tiden som rinner ifrån mig.... Försöker desperat att hålla modet och en gnutta glädje kvar.. men.. det är som att försöka hålla fast vatten. Det rinner genom fingrarna på mig, droppar ner och absorberas av träsket jag befinner mig i. Känner bara hur jag sjunker ner... lite till. Biter ihop... ännu lite till och ryter igen.. SKÄRP DIG!! SLUTA GNÄLL!! SNYT DIG, DRICK LITE VATTEN OCH BETE DIG NU!!! Skrapar ihop mig och försöker vara, se ut och uppföra mig som vanligt. Det där glada jag som en gång fanns... känner själv vad falskt det blir