VEM bestämmer...Hur gör de för att veta skillnaden?

Det har grott på mig.
Ganska länge måste jag säga.
Lite har lagts på lite och nu rinner det över.
Nu måste jag skriva av mig lite.

Droppen var väl artikeln jag läste igår.
Pensionärer och sjukpensionärer betalar mer skatt.
För de jobbar inte så de FÖRTJÄNAR inte att ha det bättre.

OK.. jag kan hålla med om att om man inte vill jobba.. om man verkligen går in för att man bara vill ligga på sofflocket och masa runt.. OM man nu kan finna nöje i det.. om man inte VILL göra rätt för sig.
Ja.. då är det väl en sak.
Då kan jag också förstå attityden.. den där lite nedvärderande blicken..
Man blir insorterad i inte bara andra sorteringen.. man blir automatiskt insorterad i Samhällssnyltarfacket.

Är man ålderspensionär förstår jag överhuvudtaget inte resonemanget.
DE har jobbat och betalat skatt hela sitt liv.
Men när de ÄNTLIGEN, med ålderns rätt, ska få ta det lite lugnare..
Då är det fritt fram att trampa till och suga ut dem.

Är man däremot Sjukpensionär.. eller innehar Aktivitets- /sjukersättning som det heter nu för tiden...
Då finns det ingen lägre gräns. Ingen botten för hur lågt man sjunkit.
ALLA är inte så. Det finns fortfarande vettigt folk som förstår och ser.. men.. de är inte många och de är oftast inte i myndighetställning.
Man kan bli bemött med kommentarer som på olika sätt antyder att man har det skönt och mysigt när man FÅR vara hemma och SLIPPER jobba.    

Ja... tyvärr är det så.. 
Jag är hemma.
Men.. om jag fick VÄLJA.
Skulle jag JOBBA!!!
Om jag fick ÖNSKA.. skulle jag jobba HELTID.
Fick jag tre önskningar av någon högre makt skulle det vara att
1. Kunna jobba.. ha ett yrkesliv.. jobbarkompisar.. INKOMST..
2. Att INGEN skulle behöva ha det så här.... förutom....
3. Att de som sitter i maktposition och sätter upp riktlinjer för Försäkringskassa och andra bestämmande myndigheter skulle få känna på hur det är att ha en kropp som inte vill eller kan.
Att de skulle få befinna sig i det tomrum där man inte har makten att bestämma.
Frustrationen när det känns som man pratar ett annat språk och inte blir förstådd.

Om jag åtminstone kunde jobba HALVTID.. skulle jag SKUTTA till jobbet...
Mitt leende skulle vara så brett.. så intensivt.. och jag skulle FÖRMODLIGEN bli akutinkallad för drogtest..

Nu är det inte så.
Det finns inget jag kan göra.. HUR gärna jag än vill.. finns det inte mycket jag kan göra för att övertyga min kropp att göra som jag vill.
När det är sommar.. när vädret är någorlunda stadigt..
Då är jag Wonderwomen.. DÅ KAN jag..
Jag kan grejja.. jag kan fixa.. jag KAN...
Och OM jag tar i för mycket så jag däckar.. har jag en Fantastisk man som skrapar ihop mig och pysslar om mig tills det värsta går över.
Nu när hösten kommer och jag går in i den sämre perioden.
När det inte GÅR. När det tar TIMMAR innan jag är i form för att ens stoppa i en maskin tvätt och hänga den.
När ALLT gör ont... när humöret sviktar och frustrationen nästar kväver mig..
Då finns han där.
Så jag är lyckligt lottad.

Men alla har det inte så..
Det finns andra som står ensamma och måste "slåss" mot myndigheter.
Försöka få hjälp... försöka övertyga att intyg från läkare FAKTISKT är intyg från Auktoriserad personal som vet vad de pratar om.

Det gör mig ARG...
Det gör mig SORGSEN..

Och jag undrar....
Hur gör de för att veta skillnaden.. ?
Hur kan de veta, de som bestämmer.. ?
Och.. är det VERKLIGEN så att man på riktigt tror att folk simulerar?
Det är ju inte riktigt så att man kan SLÄNGA pengar omkring sig när man inte kan jobba.
Om pengarna TRILLADE in som sommarens nederbörd.. DÅ skulle jag förstå..
Men... riktigt så är det ju inte.

Fast..  va vet jag.. jag är bara en frustrerad pensionär...





       

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

TACK 💞

Det är inte lätt....

Det här med telefoner...