Han är söt ändå....
Jag och Maken fick lite blodad tand efter den sista lilla fisketuren så vi packade ihop oss med tält, förnödenheter och fiskegrejjor och drog till skogs.
Såå underbart.
Ren terapi.
Stå vid vatten..
indränkt i MyggA...
Kasta ut... vila ögonen på den vackra naturen.. veva in..
upprepa... byt drag emellanåt.
Fick upp 4 lagom stora abborrar första kvällen som halstrades över eld.
När Maken sa att vi skulle tälta fick jag en inte så angenäm Flashback över mina tälterfarenheter..
Litet 2-mans tält.
Ett sånt där 70-talstält som svankade på mitten.. inte tätt.. fuktigt..myrgångar in Ööööverallt...
Näääee....
MEN..
Älsklingen hade ett Expeditionstält De Lux.. Tunneltält med förrum och sovdel.
Det var ju som en Harry Potter-upplevelse!
Som en hopfällbar liten ministuga.
Underbart.
Andra kvällen ville inte riktigt rullen vara med mig.
Jag fick liksom fnurr på linan lite nu och då.
Hittade till slut Grundfnurran, som naturligtvis satt ganska långt in på rullen.
Så.. jag satte på det största, tyngsta drag som jag hade ( som ett miniskohorn med krok).
HYSTADE ut den så lååång jag kunde och sedär... :D fnurret utdraget.
Nöjd började jag veva in.
2 meter från land sa det TVÄRSTOPP.
VA f----.... OJ... IHhh.. !!!!!
Maken: -Lugn älskling.. det är en gädda.
Jag: - Jooo JAG SER DET!!!
Maken: - Ta det lugnt jag hämtar huggkroken..
Jag: Mmmmm... jooo... jag ÄR lugn... (näe)
Efter lite mixter fick jag med makens hjälp upp firren :D
Inte så illa med tanke på att jag egentligen inte fiskade just då.
Hemkomna och uppackade blev vi med hund.
Kusinen med fam skulle iväg på en tur och lilla pudeln kunde inte följa med.
Inget bekymmer.
Det är en lättsam liten ulltuss.
Väl installerad med skålar och allt fick han följa med ut för att inspektera hemmanet.
Vi tyckte han var så söt för han satt och luktade omkring sig som en liten Ferdinand.
Snusade så sött...
Efter en stund kom maken in..
Var tog han vägen...??
Jag släppte honom med blicken i 30 sek....
Ingen hund...
På hela gården...
Sökandet började...
Efter en halvtimme var jag ner till grannen och bad henne busvissla, det är något jag aldrig lärt mig, och.. om ni ser honom...osv
Började sen gå neröver vägen.. och DÄR, DÄR var han ju..
Ropade försiktigt på honom med min snällaste röst.. satte mig till och med på huk för att inte skrämma honom..
JO PYTTSAN!!!!
Han kastade en blick på mig och sen drog han iväg som om livhanken hängde på det.
FULA SVORDOMMAR for genom mitt huvud när jag SKENADE nerför backen med hastigheten av en fästingbesatt hjord gnuer.
Men NEJ jag hann inte se var han tog vägen.
De följande 2 timmarna gick jag ALLA vägar runt, runt, upp och ner i HELA BYN!!
Visslade med jämna mellanrum.
Maken for varv på varv med bilen och täckte in de längre sträckorna.
Jag pendlade i humöret mellan:
- Vojne, vojne.. tääänk om han gör sig illa, går vilse, drar till skogs och blir uppäten/ svälter ihjäl-- NÄR jag får tag på den lilla ¤"#** gör jag om honom till en PÄLSMÖSSA!!
Efter många varv och Om och Men pratade Maken med Kusinen och han skrattade lite och frågade om det var många löptikar runt omkring...
Joo.. det finns det ju några.
Det finns några hundar i byn.
Så skulle vi bara hem och dricka vatten, grunna lite och sen skulle vi ut igen.
När vi kom hem struttade lilla hunden ut från altanen och tittade frågande på oss.
-Vart hade VI varit??
-----------!!!!!
Det blev lite drygt 12 kilometer... 12,4 om vi nu ska vara sånna.. i varierande stadier av skenande tempo.
Lite mör är jag idag.
Men.. jag fyllde mitt stegmål flera gånger om.
Nåja.. Lilla hunden får fortfarande följa med ut på ägorna.. MEN i koppel.
Och jodå.. han är fortfarande söt.
Lusten att göra om honom till en pälsmössa smälte bort när pulsen gick ner och frustrationen/oron försvann.
Idag har han varit lugnare.
Ibland sätter han tassarna mot fönsterkanten och tittar lite längtansfull ner mot grannens hundar...
Såå underbart.
Ren terapi.
Stå vid vatten..
indränkt i MyggA...
Kasta ut... vila ögonen på den vackra naturen.. veva in..
upprepa... byt drag emellanåt.
Fick upp 4 lagom stora abborrar första kvällen som halstrades över eld.
När Maken sa att vi skulle tälta fick jag en inte så angenäm Flashback över mina tälterfarenheter..
Litet 2-mans tält.
Ett sånt där 70-talstält som svankade på mitten.. inte tätt.. fuktigt..myrgångar in Ööööverallt...
Näääee....
MEN..
Älsklingen hade ett Expeditionstält De Lux.. Tunneltält med förrum och sovdel.
Det var ju som en Harry Potter-upplevelse!
Som en hopfällbar liten ministuga.
Underbart.
Andra kvällen ville inte riktigt rullen vara med mig.
Jag fick liksom fnurr på linan lite nu och då.
Hittade till slut Grundfnurran, som naturligtvis satt ganska långt in på rullen.
Så.. jag satte på det största, tyngsta drag som jag hade ( som ett miniskohorn med krok).
HYSTADE ut den så lååång jag kunde och sedär... :D fnurret utdraget.
Nöjd började jag veva in.
2 meter från land sa det TVÄRSTOPP.
VA f----.... OJ... IHhh.. !!!!!
Maken: -Lugn älskling.. det är en gädda.
Jag: - Jooo JAG SER DET!!!
Maken: - Ta det lugnt jag hämtar huggkroken..
Jag: Mmmmm... jooo... jag ÄR lugn... (näe)
Efter lite mixter fick jag med makens hjälp upp firren :D
Inte så illa med tanke på att jag egentligen inte fiskade just då.
Hemkomna och uppackade blev vi med hund.
Kusinen med fam skulle iväg på en tur och lilla pudeln kunde inte följa med.
Inget bekymmer.
Det är en lättsam liten ulltuss.
Väl installerad med skålar och allt fick han följa med ut för att inspektera hemmanet.
Vi tyckte han var så söt för han satt och luktade omkring sig som en liten Ferdinand.
Snusade så sött...
Efter en stund kom maken in..
Var tog han vägen...??
Jag släppte honom med blicken i 30 sek....
Ingen hund...
På hela gården...
Sökandet började...
Efter en halvtimme var jag ner till grannen och bad henne busvissla, det är något jag aldrig lärt mig, och.. om ni ser honom...osv
Började sen gå neröver vägen.. och DÄR, DÄR var han ju..
Ropade försiktigt på honom med min snällaste röst.. satte mig till och med på huk för att inte skrämma honom..
JO PYTTSAN!!!!
Han kastade en blick på mig och sen drog han iväg som om livhanken hängde på det.
FULA SVORDOMMAR for genom mitt huvud när jag SKENADE nerför backen med hastigheten av en fästingbesatt hjord gnuer.
Men NEJ jag hann inte se var han tog vägen.
De följande 2 timmarna gick jag ALLA vägar runt, runt, upp och ner i HELA BYN!!
Visslade med jämna mellanrum.
Maken for varv på varv med bilen och täckte in de längre sträckorna.
Jag pendlade i humöret mellan:
- Vojne, vojne.. tääänk om han gör sig illa, går vilse, drar till skogs och blir uppäten/ svälter ihjäl-- NÄR jag får tag på den lilla ¤"#** gör jag om honom till en PÄLSMÖSSA!!
Efter många varv och Om och Men pratade Maken med Kusinen och han skrattade lite och frågade om det var många löptikar runt omkring...
Joo.. det finns det ju några.
Det finns några hundar i byn.
Så skulle vi bara hem och dricka vatten, grunna lite och sen skulle vi ut igen.
När vi kom hem struttade lilla hunden ut från altanen och tittade frågande på oss.
-Vart hade VI varit??
-----------!!!!!
Det blev lite drygt 12 kilometer... 12,4 om vi nu ska vara sånna.. i varierande stadier av skenande tempo.
Lite mör är jag idag.
Men.. jag fyllde mitt stegmål flera gånger om.
Nåja.. Lilla hunden får fortfarande följa med ut på ägorna.. MEN i koppel.
Och jodå.. han är fortfarande söt.
Lusten att göra om honom till en pälsmössa smälte bort när pulsen gick ner och frustrationen/oron försvann.
Idag har han varit lugnare.
Ibland sätter han tassarna mot fönsterkanten och tittar lite längtansfull ner mot grannens hundar...
Kommentarer
Skicka en kommentar