MEN ¤#** >:( §£ ... och FIIIIS OXÅ!!!!!
Jag blir så irriterad!!!
Jag har ju BESTÄMT MIG!
Jag SKA smiska igång NÅGON liten muskel i den här kroppen!
INNAN sommaren tänkte jag.
Mer muskler...= Lättare gräva-runt-på-gården.
Så.. jag har börjat gå.. ett par kilometer NÄSTAN varje dag.
Och det tar EMOT.. ja.. inte själva gåendet. Det är de förpipplade fotlederna..
Det är som om jag har grus instoppat emellan fotknölarna.
Som taggiga kuddar mellan foten och fotleden.
Men.. nu har jag bestämt mig att Projekt Muskel är ett faktum.. det är en GREJ.
Så nu är det allvar.
Jag går i alla fall.
Hittills har jag gått fram och tillbaka.
Men.. eftersom jag koncentrerar mig så på att gå så kan det vara svårt att komma på när man ska vända. (jag har en liiiiten, liten tendens att ta i mer än vad som är förståndigt... IBLAND)
För att jag inte ska komma bort mig har jag "markerat" sträckan...
*Gården - Sista mjölkbryggan i byn*
Nå... i alla fall ploppade det in i mitt huvud härom kvällen...
-Hmmm.... kanske skulle jag gå i en slinga...
Det kan ju vara mer skoj.. runt liksom..
Och det är ju då bara att gå.. inga problem där...
Slingan jag tänkte mig var då..
*Ner till Stora asfaltsvägen.. runt till nästa infart och upp och tillbaka*
Kan ju inte vara mer än... Pff.... kanske NÅGON kilometer längre....
Jag tycker inte man behöver grunna så länge på såna här Fantastiska insikter..
väl..
Igår.. så fort kroppen tillät gav jag mig iväg...
Fylld av beslutsamhet och Alvedon...
Och det gick jättebra.. hela den långa nerförsbacken tänkte jag..
-Det här var ju Iiiingenting... det här skulle jag till och med kunna göra varje dag.... Minst en gång om dagen.. kanske till och med TVÅ gånger om dagen..
Skulle tro det blir en och annan muskel av det...!!!
Halvvägs mellan infarterna sa det lilla Stegprogrammet att jag redan gått 2.5 kilometer...
(det jag satt upp som förstamål)
När det inte gör ont att gå 2,5... utöka... det var den URSPRUNGLIGA planen..
Men varför vänta.. ingen kommer ihåg en fegis...har jag läst någonstans.
När jag kom fram till den andra infarten...
SVOR jag inombords...
-VARFÖR låter jag mitt Lokalsinneshandikappade, TOTALT avståndsbedömningsförhindrade.. Jag ta de här besluten?
-Varför inte låta mitt Realistiska, förståndiga jag säga nåt?
Eller ÄNNU bättre.. varför inte vara LITE lyhörd när kloka Maken sa:
-Hmmmm......
När jag la fram min BRILJANTA idé.
Näääääeeej då....
IIIIINTE....
Jag SVOR en hel del, tyst för mig själv..
Och drabbades av en UPPENBARELSE..
Det är klart att ingen kommer ihåg en fegis... DET ÄR FÖR ATT DE KOMMER MED SÅ DUUUUUUMMMA IDEÉR!!!!
Nu hade jag ju bara HELA den långa backen upp, genom hela byn OCH den lilla backen upp till gården kvar....
Funderade ALLVARLIGT på att försöka LIFTA...
BE snäll att någon bara BOGSERADE mig hem..
De hade inte ens behövt stanna eller ta in min Flåsande spillra till hurtbulle i bilen..
Hade de bara bromsat in lite kunde jag ha kastat mig ner och tagit i dragkroken..
Så kunde jag ha släppt sen och rullat ner i närmast lämpliga dike...
Men jag insåg att både Sopbilen och Postbilen hade passerat.....
En fjärdedel av Backen var avverkad när Vrångbiten satte in...
När jag var framme vid Vår backe.. var jag så adrenalinstinn så jag marcherade hela backen upp BARA-FÖR-ATT!!!
IDAG...
Tycker jag fortfarande att själva "slingan" idén är BRA...
Den behöver kanske bara införas i etapper..
Så... just idag blir det nog inga 4,8 kilometer...
Känns som jag sovit i torktumlare inatt..
Har inte riktigt kommit igång än..
Går som en RIKTIGT hjulbent cowboy... en liten aning öm...
Men om en STUND.. blir det en tur ut..
Tar nog den kortare turen.. ska försöka att inte gå i brant backe..
MEN UT SKA JAG.. om en stund..
Vrång?
Näääe.. inte jag....
jag måste jag bara sitta med fötterna högt en liten stund till.
Sticka lite på en socka och mysa lite med katten.
Jag har ju BESTÄMT MIG!
Jag SKA smiska igång NÅGON liten muskel i den här kroppen!
INNAN sommaren tänkte jag.
Mer muskler...= Lättare gräva-runt-på-gården.
Så.. jag har börjat gå.. ett par kilometer NÄSTAN varje dag.
Och det tar EMOT.. ja.. inte själva gåendet. Det är de förpipplade fotlederna..
Det är som om jag har grus instoppat emellan fotknölarna.
Som taggiga kuddar mellan foten och fotleden.
Men.. nu har jag bestämt mig att Projekt Muskel är ett faktum.. det är en GREJ.
Så nu är det allvar.
Jag går i alla fall.
Hittills har jag gått fram och tillbaka.
Men.. eftersom jag koncentrerar mig så på att gå så kan det vara svårt att komma på när man ska vända. (jag har en liiiiten, liten tendens att ta i mer än vad som är förståndigt... IBLAND)
För att jag inte ska komma bort mig har jag "markerat" sträckan...
*Gården - Sista mjölkbryggan i byn*
Nå... i alla fall ploppade det in i mitt huvud härom kvällen...
-Hmmm.... kanske skulle jag gå i en slinga...
Det kan ju vara mer skoj.. runt liksom..
Och det är ju då bara att gå.. inga problem där...
Slingan jag tänkte mig var då..
*Ner till Stora asfaltsvägen.. runt till nästa infart och upp och tillbaka*
Kan ju inte vara mer än... Pff.... kanske NÅGON kilometer längre....
Jag tycker inte man behöver grunna så länge på såna här Fantastiska insikter..
väl..
Igår.. så fort kroppen tillät gav jag mig iväg...
Fylld av beslutsamhet och Alvedon...
Och det gick jättebra.. hela den långa nerförsbacken tänkte jag..
-Det här var ju Iiiingenting... det här skulle jag till och med kunna göra varje dag.... Minst en gång om dagen.. kanske till och med TVÅ gånger om dagen..
Skulle tro det blir en och annan muskel av det...!!!
Halvvägs mellan infarterna sa det lilla Stegprogrammet att jag redan gått 2.5 kilometer...
(det jag satt upp som förstamål)
När det inte gör ont att gå 2,5... utöka... det var den URSPRUNGLIGA planen..
Men varför vänta.. ingen kommer ihåg en fegis...har jag läst någonstans.
När jag kom fram till den andra infarten...
SVOR jag inombords...
-VARFÖR låter jag mitt Lokalsinneshandikappade, TOTALT avståndsbedömningsförhindrade.. Jag ta de här besluten?
-Varför inte låta mitt Realistiska, förståndiga jag säga nåt?
Eller ÄNNU bättre.. varför inte vara LITE lyhörd när kloka Maken sa:
-Hmmmm......
När jag la fram min BRILJANTA idé.
Näääääeeej då....
IIIIINTE....
Jag SVOR en hel del, tyst för mig själv..
Och drabbades av en UPPENBARELSE..
Det är klart att ingen kommer ihåg en fegis... DET ÄR FÖR ATT DE KOMMER MED SÅ DUUUUUUMMMA IDEÉR!!!!
Nu hade jag ju bara HELA den långa backen upp, genom hela byn OCH den lilla backen upp till gården kvar....
Funderade ALLVARLIGT på att försöka LIFTA...
BE snäll att någon bara BOGSERADE mig hem..
De hade inte ens behövt stanna eller ta in min Flåsande spillra till hurtbulle i bilen..
Hade de bara bromsat in lite kunde jag ha kastat mig ner och tagit i dragkroken..
Så kunde jag ha släppt sen och rullat ner i närmast lämpliga dike...
Men jag insåg att både Sopbilen och Postbilen hade passerat.....
En fjärdedel av Backen var avverkad när Vrångbiten satte in...
När jag var framme vid Vår backe.. var jag så adrenalinstinn så jag marcherade hela backen upp BARA-FÖR-ATT!!!
IDAG...
Tycker jag fortfarande att själva "slingan" idén är BRA...
Den behöver kanske bara införas i etapper..
Så... just idag blir det nog inga 4,8 kilometer...
Känns som jag sovit i torktumlare inatt..
Har inte riktigt kommit igång än..
Går som en RIKTIGT hjulbent cowboy... en liten aning öm...
Men om en STUND.. blir det en tur ut..
Tar nog den kortare turen.. ska försöka att inte gå i brant backe..
MEN UT SKA JAG.. om en stund..
Vrång?
Näääe.. inte jag....
jag måste jag bara sitta med fötterna högt en liten stund till.
Sticka lite på en socka och mysa lite med katten.
Kommentarer
Skicka en kommentar