Nu börjar det....

Med sorg i hjärtat inser jag att nu är det snart dax.....
Med hjärtat sprickfärdigt av lycka inser jag att nu börjar det......

Snart är HÖSTEN här.

Jag ÄLSKAR hösten....
Älskar färgerna. De dramatiska och fantastiska färgerna som börjar komma.
Det känns som hela världen sprakar av färg. (försämrar ju inte läget när höstfärger, det lite dova murriga.. grönt, vinrött, mörktblå.. är mina favoritfärger..)
Att kunna ta in och skörda från Skog och mark.
Bär, svamp, kryddor, grönsaker, sånt man sått och planterat.
Att torka, frysa in, stoppa undan för att ha under vintern.
(Jaaa.. jag är en ekorre)
Ohh.... någon dag, NÄR SOM HELST, nästan.. ska jag iväg och plocka jordgubbar :D
Det är ju så UNDERBART att kunna ta fram jordgubbar från frysen mitt i vintern så det luktar SOMMAR i hela köket <3
Älskar den höga klara luften som bara finns på hösten.

MEN.....

 Hösten närmar sig.....
Under sommaren har jag varit bortskämd. Kroppen har fungerat, från min synvinkel sett, HYFSAT bra. Jag har kunnat Grejja och gräva lite. Kunnat GÖRA saker utan att det kostat alltför mycket smärta och tid.
Men.. sommaren börjar ta slut och  min "Dispens" minskar i ungefär samma takt som sommarljuset.

Frustrerande....

Jag har ju faktiskt liiiite till jag hade tänkt att jag skulle vilja göra typ, ungefär.... nyss..
Känner att jag blir en aning stressad av att VILJA och inte KUNNA...just nu..
Den där väntan på OM, KANSKE, kroppen vill idag.
Och OM den fungerar just idag... HUR MYCKET fungerar den...
Håller den för att flytta de där sista Aklejorna som jag bara MÅSTE flytta för att de ska må bra?
Håller den för att rensa i lilla landet (VÄLDIGT NÖDVÄNDIGT...) ?
Eller ska jag bara acceptera att den bara håller för att klappa lite på det som växer i växthuset?

Mja... JUST IDAG (också) blir det till att acceptera.
JAAAAA....!!!!!!! jag gnäller.... jag vet.... MEN återigen...
FRUSTRERANDE!!!!!
Jag har väntat hela dagen på att KANSKE skulle det lägga sig bara lite.
Då skulle jag ha hoppat i jobbarbrallorna fortare än Stålmannen hunnit säga telefonkiosk.
Snabbare än spindelmannen spunnit nät.
BRUTALT mycket snabbare än Läderlappen hann byta namn till Batman.
Nu är ju inte loppet aaalldeles kört än..... Kanske kan jag lite, lite senare.. efter middagen kanske.

Nu kanske ni tycker att jag är en aning konstig..
Jag har ju faktiskt en alldeles underbar man som hjälper mig med ALLT jag ber om.
Och lite... ganska mycket... till.

Men...
Lite grann och en del saker vill jag bara kunna göra själv..
Jag vill kunna påta på lite och flytta runt och gräva lite på tomten.
Jag vill pyssla runt och fixa lite.
Det är lite terapi.
Att känna att JAG KAN.. även om det är BARA.
Det jag lever på de dagar jag bara orkar existera.

Förresten har jag hört att det är nyttigt att träna och röra på sig.
Om jag lyfter vikter på gym eller om jag lyfter en kruka måste väl gå på ett ut så länge jag tänker på vikeln på lyftet och böjer knäna.
Så när jag nu sitter här, en aning irriterad, och luktar på kryddorna som jag tagit in och som just har torkat....
Bestämmer jag mig lite raskt på sittande stjärt att det blir INTE någon städning av kryddskåp idag.
NÄ!
Jag tänker i alla fall....
Nånting..
Tar en kaffe och laddar..
NU NI!