Det obligatoriska...
Bokslutet.
Ett år. Ett HELT år har gått sen jag sist funderade på ett årsbokslut.
Då var livet Tungt....det hade varit uppförsbacke lite för länge.
Var trött både till kropp och själ.
Bläddrade frenetiskt fram och tillbaka bland mina inlägg för någon inspiration av det ljusare slaget.
Insåg att de platsade bland 50 nyanser av grått där den ljusaste nyanser gick i blyerts... B6.(det är hyfsat mörkt)
Så... jag konstaterade väl mer eller mindre att så var fallet och hoppades på bättring utan alltför många bakslag.
Året som gått....
Det här året började väl sisådär...
Början hade fortfarande ett tydligt motlut.
Hade bottenkänning med mitt lilla ambulansäventyr.
Men det gjorde mig ödmjukt tacksam över att allt gick bra.
Nästa gång livet känns motigt och tungt kan jag kika under min tröja. Har en "halv rondell" som minne.
Efter det började det plana ut och ljusna en aning i horisonten.
Om jag nu ska anamma min lätt personlighetskluvna sida kan jag väl säga så här:
JAG som person....Jag...inte min reumatism...är EN person.
Jag blandar inte in den kinkiga reumatismen i det som är jag.
Mina drömmar, mål och förhoppningar kommer jag ALLTID att försöka genomföra.
Försöker i största möjliga mån att hålla den reumatiska sidan på "Need to know"-basis eftersom den har en benägenhet att bete sig som Kommandoran i Lönneberga.
Det är "åååhhh..har du roligt? Det ska vi ändra på.."-beteendet som stör mig mest.
Mitt reumatiska QuasimodoJag är fortfarande "lätt picklig".
Jag har fått lov att ge mig och acceptera andra lösningar...
Fått acceptera att jag JUST NU inte är i skick.
Så mitt älskade jobb fick jag lov att ge upp....det sved.
Somliga dagar är bättre än andra men helt och fullt kommer jag aldrig att kapitulera.
Mjaha....
Status just NU.
Ser fram mot det nya året.
Allt är inte rosenrött..
Livet är ju som bekant en dans på rosor.
Ibland på blommorna, ibland på taggarna.
Så jag står rak...
(jaaa ja...någorlunda)
Och säger:
Äntligen! Växte det ut en och annan blomma på MIN förpipplade rosplanta med.
Sällan har det varit så lättsamt att vara en picklig, vrång kvinna som nu.
Gott Nytt År kära bloggläsare.
Tack för att ni följt mig, skrattat MED mig åt mina bravader, stöttat mig och uppmuntrat mig att fortsätta skriva när det varit som tyngst.
Ett år. Ett HELT år har gått sen jag sist funderade på ett årsbokslut.
Då var livet Tungt....det hade varit uppförsbacke lite för länge.
Var trött både till kropp och själ.
Bläddrade frenetiskt fram och tillbaka bland mina inlägg för någon inspiration av det ljusare slaget.
Insåg att de platsade bland 50 nyanser av grått där den ljusaste nyanser gick i blyerts... B6.(det är hyfsat mörkt)
Så... jag konstaterade väl mer eller mindre att så var fallet och hoppades på bättring utan alltför många bakslag.
Året som gått....
Det här året började väl sisådär...
Början hade fortfarande ett tydligt motlut.
Hade bottenkänning med mitt lilla ambulansäventyr.
Men det gjorde mig ödmjukt tacksam över att allt gick bra.
Nästa gång livet känns motigt och tungt kan jag kika under min tröja. Har en "halv rondell" som minne.
Efter det började det plana ut och ljusna en aning i horisonten.
Om jag nu ska anamma min lätt personlighetskluvna sida kan jag väl säga så här:
JAG som person....Jag...inte min reumatism...är EN person.
Jag blandar inte in den kinkiga reumatismen i det som är jag.
Mina drömmar, mål och förhoppningar kommer jag ALLTID att försöka genomföra.
Försöker i största möjliga mån att hålla den reumatiska sidan på "Need to know"-basis eftersom den har en benägenhet att bete sig som Kommandoran i Lönneberga.
Det är "åååhhh..har du roligt? Det ska vi ändra på.."-beteendet som stör mig mest.
Mitt reumatiska QuasimodoJag är fortfarande "lätt picklig".
Jag har fått lov att ge mig och acceptera andra lösningar...
Fått acceptera att jag JUST NU inte är i skick.
Så mitt älskade jobb fick jag lov att ge upp....det sved.
Somliga dagar är bättre än andra men helt och fullt kommer jag aldrig att kapitulera.
Mjaha....
Status just NU.
Ser fram mot det nya året.
Allt är inte rosenrött..
Livet är ju som bekant en dans på rosor.
Ibland på blommorna, ibland på taggarna.
Så jag står rak...
(jaaa ja...någorlunda)
Och säger:
Äntligen! Växte det ut en och annan blomma på MIN förpipplade rosplanta med.
Sällan har det varit så lättsamt att vara en picklig, vrång kvinna som nu.
Gott Nytt År kära bloggläsare.
Tack för att ni följt mig, skrattat MED mig åt mina bravader, stöttat mig och uppmuntrat mig att fortsätta skriva när det varit som tyngst.
Kommentarer
Skicka en kommentar