Tid för eftertanke...

Hasar runt som en liten Quasimodo som JUST kommit hemkrypande från värsta brakfesten.
Efter 14 timmars sömn är jag ändå trött...mår vansinnigt illa och känner mig som om jag var med och rev Rom.

Har jag klivit över någon gräns jag inte tänkt på???
Är det något jag inte tänkt på.. som påverkat..??
Vad har jag gjort fel.. vad har jag inte tänkt på??

NEEJ.. för.. jag GÖR inget annat.. Sen åtminstone två år tillbaka är jag väääldigt medveten och
jag GÖR inget annat än tänker mig för..
I ALLT JAG GÖR.. överväger, kalkylerar, funderar....
För.. det ENDA mål jag haft senaste åren är..
JAG SKA TILLBAKA TILL JOBBET.
För att nå dit har jag VILAT, och VILAT.. försakat, räknat bort och KÄMPAT för att kunna träna så att NÅGON liten muskel mellan nacke och knän ska finnas och vara i form de dagar ANDRA muskler går i strejk.

Det är lite trickigt..
Försöka röra på sig och träna så att muskler och annat är i fungerande form..
Men.. det som fungerar ena veckan kan slå ut dig nästa vecka..
Och så är det ju det där med att leva också..
Men även där har jag tänkt, planerat och funderat..
Inget jag gör på min "fritid" får riskera att jag inte är i form för jobbet.
Och ÄNDÅ.. får jag inte ihop min trilska kropp..

Känns inte riktigt som jag ändå hade en riktig chans...
Kroppen är inte riktigt med mig..
När vädret vänder och högtryck och lågtryck går om varandra går min kropp i strejk.
Hur Vrång jag än är har jag  inte mycket att sätta emot.
TRODDE, HOPPADES, VILLE sååå fantastiskt gärna att det skulle gå...
Bara lite..
Men... med facit i handen, har det inte gått jättebra...
TROTS att jag jobbar på världens bästa jobb.. som verkligen ställer upp på mig och förstår.
Min B som jag jobbar med... Hon är VÄRLDENS bästa med ett stort hjärta.
De jag jobbar med/hos de TROR på mig. De VET hur gärna jag vill.. och vissa vet även hur mycket det SVIDER när jag måste ge mig.
Inse att jag inte kan.. inte ens med all vrånghet i världen.... de vet hur många gånger jag släpat iväg kroppen till jobbet bara för att halvvägs inse att... de kommer inte att gå..

Såå....
Jag måste tänka om...
Min diagnos har ändrats...det ena eländet avlöser det andra.
Har varit iväg till lilla doktorn och fått remisser till andra instanser som kanske kan hjälpa bättre.
Bara att anpassa sig... IGEN... fundera om, runt och kring...
Fundera och ta reda på hur livet ska fungera TROTS att....IGEN.

Känns ändå inte lika TUNGT den här gången...
Jag står inte ensam.
Förutom släkt, underbara vänner och nära och kära har jag den här gången min Älskling vid min sida.
Så.. VI löser det..
Och det är så underbart att känna VI istället för JAG måste 

Förunderligt hur livet kan ändras...
Hur fort det kan gå..
Hur BRA det kan bli.. bara sådär.

Och andra sidan...
Funderar och tänker mycket på min lilla Mormor...
Hon har nu BESTÄMT sig.
Vi har ju alla ärvt Vrångheten någonstans ifrån så...det blir som hon vill.. så är det.
Hon vill inte längre kämpa på och vara kvar här.
Lilla Mormor har inte varit riktigt på samma planet som vi andra de sista åren.. men där hon varit har hon varit lyckligare.
Där har inte funnits något groll, inga bekymmer eller sorger.
Efter att ha kämpat ett helt liv är det henne väl unt med vila.
Även om jag redan känner en sorg jag trodde jag redan gjort upp med.

Till alla nära och kära skickar jag de varmaste kramarna idag.
(på distans och via etern.. eftersom jag förmodligen, mest säkert, alldeles absolut inte är särskilt kramvänlig eller säker att gå nära just nu.
Hör av mig när jag VET om det är en bacill eller värken som slår ut mig)