När det svartnar....

Det har gått en vecka.
Än står jag hjälpligt på benen.
Än har inte träskvattnet runnit in i näsan och kvävt mig...
Hittade en liten, liten fast punkt där i träsket.
Under vänsterfotens tår, faktiskt.
Tvingar mig att stå på tånaglarna och se... lite lättare blev det att andas.
Drar djupt efter andan, samlar ihop mig....andas...
Syre strömmar in och lite släpper det... den där krampaktiga knuten i magen som suuuger ut energin.
Känner hur förtvivlan sakta, sakta förvandlas till KALL beslutsamhet...
Till ILSKA... KONSTRUKTIV ilska.... beslutsamhet....
Känner hur ögonen svartnar och jag uppfylls av:
DET É VÄL SJÄLVASTE..... 

Tittar upp längst den oändliga spiraltrappa som jag måste upp i....
Beräknar att det är ungefär 14 Eiffeltorn på varann....

Jag har inte råd att bli obetänksamt arg, måste tänka mig för och ta ETT steg i taget.
Jag måste hitta styrkan att fortsätta vara konstruktivt arg.
Koncentrerad, fokuserad.

Steg 1 blir i morgon.
Har en del jag vill ha svar på och få klargjort.
Nu får det vara slutlallat med svävande diagnoser.
JAG VILL HA SVAR!!!

Resten....
får bli sen.....
Tätar ETT förtvivlat hål i taget, fokuserar på ETT trappsteg i taget...