IBLAND......

Ibland gör det så ONT i mig.
För det mesta är det inga problem att vi inte har en massa pengar.
Jag har haft tur.. jag har underbara barn..
 (hmm.. nåja.. alla, två, är väl inte barn fortfarande då.. :/ men inte desto mindre underbara )
Jag tycker inte det viktigaste är att ha en massa pengar...
Är det något jag prioriterar så är det MAT i kylen.... inte en massa pengar i plånboken..
För att kompensera har jag istället försökt göra andra saker... försökt ge av min tid och göra saker med dem..
Försöker reservera den tid som kroppen fungerar till det..
( usch.. nu låter jag så där Ordentlig... så jag får väl slänga in att ibland är jag sådär egoistisk så jag gör saker bara för mig med :P )
Det fungerar..för oss..

Men Ibland....

Det är det där med Alla Barnen...
Jag ser ju och hör vad Alla Barnen får och gör....
 ibland vill jag bara flytta.. men jag inser att det inte löser något i längden....egentligen..
Det kommer alltid att finnas kompisar som har råd med mer och får mer.
Och det är väl så livet är.. sånt man måste lära sig och så..
Men...
Ibland kan jag bara inte förklara.
För jag blir så ledsen.. jag känner mig så.. mindre värd.. frustrerad.. misslyckad...
Känns som att hon kommer utanför pga mig... för att hon inte kan göra samma saker som Alla Barnen...

Ett exempel...bara ett i högen just nu...
Satt för ett tag sen på ett föräldramöte.
Ville bara gråta när jag gick därifrån.
Där diskuterade föräldrarna om hur mycket extra som skulle sättas in / spenderas på skolresan.
Skulle kanske alla föräldrar följa med???... Det skulle ju BARA kosta * >o< * för resan och sen lite extra för mat och uppehälle i ett par dagar.
Nu blev det inte så...tack och lov.
Det beslutades att vi skulle hålla oss till den ursprungliga planen..

Jag skulle en sån gång kunna ställa mig upp och helt frankt tala om att den där BARA-kostnaden representerar hälften av min månadsinkomst......
OM det inte vore så att det skulle slå tillbaka på barnet skulle jag kunna stå för det.
Ställa mig upp och säga:

- Hej.. Jag heter Lena och jag tillhör samhällsgrupp P E R S Ä I P  P.. den Pickliga, Ensamstående, Reumatikern Som Är I Princip Pank.....jämt...

Ja... jag är väl en aning Bitter.... Och Näää... det är ju inte riktigt sååå illa... jämt...
Ibland blir jag bara så trött.... och sarkastisk.....
För...
Det finns inga marginaler.
Allt blir Moment 22.
OM jag tar bort A som kostar så och så... Får jag på kort sikt in Så mycket pengar...
Men då kommer Kostnad B att öka så och så.. och påverka Faktor C....
Vilket i slutändan gör så att Summa summarum blir det Resultat S som i "SKIT OCKSÅ!!!!"

Jag är inte uppväxt med djupa fickor och outtömliga resurser.
Kanske därför jag blev som jag blev..
En sån där.. "Hur svårt kan det va..?" Prova göra en själv istället för att köpa.
Vrid och vänd - hitta alternativ...
Hmm.. det låter lite "Asfalterad sandlåda, trasiga leksaker och spik i blöjan"- men det är inte med mening.
Jag söker inte medlidande.
Det är bara det att IBLAND....  gör det så ont... ibland blir jag sådär extra..arg, frustrerad, ledsen..
IBLAND känns det extra orättvist att jag pga min ....>:(-vla.. KROPP.. som inte VILL..
Som inte FUNGERAR..
På grund av DET... kan jag inte jobba som vettigt folk...
Inte få in en VETTIG lön...
Vilket i slutänden gör så att jag inte har råd med det som Alla Barnens föräldrar har......
Inte ens i närheten.......
Och då får jag dåligt samvete för varenda krona som jag spenderar på mig själv....
FAST jag inser att jag ibland måste göra det... för även Pickliga mammor behöver "lufta svansen" och få skratta....

Hade tänkt göra ett sånt där Obligatoriskt Årsbokslut på lilla bloggen..
Tittade därför igenom årets inlägg.. och förra årets inlägg....
Blev väldigt tydligt att det varit två mindre roliga år... det har inte varit alldeles svart... men det lutar väl åt grafitgrått....

Så det blir inget käckt bokslut...
Jag konstaterar bara att jag är TRÖTT...
på att inte medicinerna fungerar...
 på att inte kroppen fungerar...
på att uppförsbacken aldrig tycks plana ut...
TRÖTT på att vara just trött...
Och.. TRÖTT på att det ibland.... känns som allt i slutändan känns som  GNÄLL!!!!
På att jag inte bara kan "Ta mig i kragen och GÖRA så det funkar"...
på att känna mig....maktlös...tröstlös...

Känns som jag sagt det tidigare... och det har jag.... för jag har som sagt tittat efter i tidigare inlägg...
Men... NUUUU kan det väl inte bli annat än bättre.....väl....
NU är det väl dax... DEN HÄR medicinen KAN ju vara den rätta....
De små "roliga bonusarna" kan ju vara övergående.... eller så...

Ibland.....

Ibland blir jag så trött på att försöka vara positiv.......på att tänka: - jag soooover lite på saken... det känns nog bättre i morgon... eller så...jag är nog bara lite trött...

Som sagt....ibland......