Fast i dimman

Klockan är halv tolv.
Jag vill inte sova... eller rättare sagt... jag vill inte drömma.

Periodvis drömmer jag mycket... oftast när jag är utmattad på insidan...
Kanske kan man säga att när det ledsna och trötta rinner över.. då sipprar drömmarna in.

Kalla, mörka drömmar.

Just nu har jag en som går i repris....
Jag står på en tågperrong mitt ute i ingenstan.. jag vet inte var jag är.
Det är kallt.
Dimman ligger tjock.
Känner mig olustig och otrygg där jag står.
Jag vet bara att  jag MÅSTE med tåget.
Måste bort från stationen.. varenda cell i min kropp skriker att jag MÅSTE upp på tåget.
Men jag kommer inte fram... precis när jag nääästan kan ta i tåget.. nästan når fram för att kliva upp...
Då går tåget.. försvinner i dimman...
Jag står kvar. Ensam. Fryser..
Det blir kallt... mörkt...
Jag vill helst skrika ut i mörkret.
När mörkret är så tjockt så det känns som det ska kväva mig... ser jag... ett ljus...
Ett nytt tåg.....
Förtvivlat försöker jag komma på det tåget...
Men hur jag än kämpar och försöker blir jag kvar i mörkret och dimman...

Till slut vaknar jag...

Jag tror inte jag behöver ett expertutlåtande på det här...

Jag inser att tågen som går mig förbi, som jag inte kan kliva på, det är de chanser, drömmar och förhoppningar som går mig förbi.
Försvinner för att aldrig komma igen.
Dimman, mörkret och förtvivlan är min reumatism, min motsträviga kropp och min smärta.

JUST NU har jag inte orken och kraften för att ta itu med det här.
JUST NU är det tungt och jag får kämpa för att hitta mig själv.
All kraft går åt för att vara "som vanligt" och för att vardag och barn ska fungera.
Det brukar gå bättre.. jag brukar landa på fötterna fortare och hantera de förändringar som kommer.
Men.. just nu... är mitt glada, fnittriga, jag.. fast i mörkret och dimman.