Vrång kvinna kan själv

Den resivriga dottern har äntligen lättat. Efter div packbestyr och en hel del yra-runt och Ja-just-ja.... blev allt klart. (usch.. vi är väldigt lika varandra...:/ ) Ett tag tror jag till och med att jag såg vingar på ungen när hon fladdrade runt nästan i takhöjd och kvittrade om än det ena och än det andra. (Åh veet du mamma dååå ... och så ska vi..... och förra året dååå.. ÅÅÅhhh va det ska bli.....Var är min...??? Den låg här nyss....) Jag såg bra för jag trampade runt i golvnivå och grumsade och muttrade.. (Mmmm... jaa... Ohhh... Men har du...???  Ska du inte...?... Har du lagt fram....? NÄÄ.... DET kan du glömma..!!!! Du får baske mig ta med... Men... LYSSNAR DU????...Mmmm... jo jag hörde det... ) Vi var lika nöjda båda två när vi ÄNTLIGEN bestämde oss för att vi var klara. Det är så skönt att kunna släppa iväg lilla fröken på egna äventyr utan mamman. Nu sitter jag här.... Tystnaden lägrar sig.... Sippar lite kaffe..... Slappnar av..... Då slår det mig.... ...

Klockan är halv tolv. Jag vill inte sova... eller rättare sagt... jag vill inte drömma. Periodvis drömmer jag mycket... oftast när jag är utmattad på insidan... Kanske kan man säga att när det ledsna och trötta rinner över.. då sipprar drömmarna in. Kalla, mörka drömmar. Just nu har jag en som går i repris.... Jag står på en tågperrong mitt ute i ingenstan.. jag vet inte var jag är. Det är kallt. Dimman ligger tjock. Känner mig olustig och otrygg där jag står. Jag vet bara att  jag MÅSTE med tåget. Måste bort från stationen.. varenda cell i min kropp skriker att jag MÅSTE upp på tåget. Men jag kommer inte fram... precis när jag nääästan kan ta i tåget.. nästan når fram för att kliva upp... Då går tåget.. försvinner i dimman... Jag står kvar. Ensam. Fryser.. Det blir kallt... mörkt... Jag vill helst skrika ut i mörkret. När mörkret är så tjockt så det känns som det ska kväva mig... ser jag... ett ljus... Ett nytt tåg..... Förtvivlat försöker jag komma på det tå...

Fick lov att ge mig. Förkylningen blev värre sååå mycket fortare än jag hade trott. Trodde inte det var så farligt. Skulle nog klara mig och lämna prover på måndag....trodde jag. Men.. inte. Det blev en akuttid och så fick jag en pencillinkur stark nog för flodhästar tror jag. Från ett kvidande vrak som inte kunde röra på huvudet och blev skrapad av soffan och forslad in är jag nu idag ett upprättgående vrak.. fortfarande ont i huvudet men det är en frökenfis i rymden i jämförelse. Fick mig noggranna instruktioner om hur jag skulle göra med denna monsterkur..... MAT och POTATIS rekommenderades i stadiga mängder på REGELBUNDNA tider...... Suck.... MJAA.. nu ska jag väl inte gnälla.. jag lagar ju mat... på regelbundna tider... (jag har ju lilla fröken så.. då blir det så ) Men jag har ju ingen smak just nu.. Så aptiten har väl inte varit på topp. Blev i alla fall lite peppad och tänkte att jag provar att SKRÄMMA igång smaklökarna.. Om jag smakbombar dem kanske det kommer ne...

Har blivit en liten aning snorig.   SANSLÖST vad det ryms i en liten näsa... Lite förkyld är jag.                                   Jag är rent av MANLIGT förkyld... som på reklamen. Det är ju viktigt att man dricker varmt så det gör jag, jag är ju så kloook nu för tiden...                                         Jag konsumerar rent av OBCENA mängder varmt te med honung!  Och det säger jag bara inte är det någon Quick fix inte.... Fast jag har ju sååå mycket tååålamod nu för tiden.. *Aaaaooooommmm...* Det är nog inte så farligt.. en liten sommarförkylning. Jag är bara lite halvförkyld Det spränger ju BARA  i halva huvudet, ögat rinner, jag kan inte inta syre genom näsan för är på ena sidan är det  STOPPTÄPPT, på den andra läker jag kroppsvätskor som om syndafloden var...