Förändring/ anpassning/ accepterande.
Förändring och anpassning.
De kan ha samma betydelse.
Liknande ord för nåt som känslomässigt kan vara så långt ifrån varann man kan komma.
Man "börjar om", tar nya tag.
Beroende på vad man "börjar om" ifrån kan det kännas jättebra, en befrielse.
Eller så har man då "-Näääe.... Det är väl då självaste..."-känslan, besvikelsen och känslan att misslyckas...igen.
Förändringens vind har snärjt runt mig ett tag nu.
Från småpustar till mindre orkaner har den försökt få mig att ändra och anpassa mig.
Att i slutändan Acceptera.
Det är inte förändring som jag valt själv.
Men så är det väl ganska ofta. Jag kan känna att det inte är JAG som valt fullt ut.
Livet och omständigheterna ställer upp vad man har att välja mellan och sen får man anpassa sig, acceptera.
Somliga dar känns det som om jag väljer mellan Pest eller Kolera.
Inget av alternativen känns acceptabla. ÄNDÅ måste man välja.
Försöker förändra och anpassa min vrånga inställning till min sjukdom......
(Åh va jag avskyr det ordet...!!!! Jag känner riktigt hur kroppen krymper ihop och stelnar på fel ställen bara jag tar det ordet i min mun. SjUuuuukDoOm.
I mina öron blir det -"Du ääär såååå SJUUUUUK.. detta ääääär din DOOOOM!!!
Det gör mig så INIBÄNKEN AaaarG!
-VARFÖR ska jag behöva anpassa, acceptera?
Varför kan jag inte välja mellan Acceptera eller Bli Vrångarg och göra nåt åt det?
Acceptera - Vrångarg.....
Suck.. förmodligen för att jag provat och det inte riktigt funkar så bra...i längden)
Det var en lång parentes. Men det behövde sägas.
Nåja... det är nog för att jag FÖRMODLIGEN har en skvätt reumatism i öronen med.
Jag börjar om.
Jo.. förändra, anpassa min lätt negativa inställning till min...livssituation och dess komplicerade förutsättningar.
Såja.. nu kom jag runt det lilla problemet.. jag ANPASSADE mig :D
Förutom det har jag rensat bland gamla projekt och sålt och gjort mig av med mer än jag trodde mitt pyssel-och-greja-jag skulle överleva.
Resultatet är att jag till och från känner mig nyinflyttad i STOR lägenhet med för lite möbler.
Det är luftigt och platsigt - LÄTTSTÄDAT. (sedär.. min überpositiva inställning nuförtiden)
Jag är inte riktigt i mål än. Det tar ju sån TIIID!!!!
Ännu en sak att vänja sig vid, anpassning - förändring.
Så jag gör saker liite, liite i taget. Sånt jag gjort på en kafferast innan tar en vecka.
JAAAAAAA!!!!! Det är Vansinnigt frustrerande somliga dagar. Andra är det mest irriterande.
Men än så länge känns det Aaaldrig OK. Fast det kanske kommer det med.
Kanske när jag anpassat och förändrat lite till av mitt Vrånga jag....
(Hrmm.... jomenVISST.. förmodligen samtidigt som det är två torsdagar på en vecka...)
En förändring som jag lättare känner att jag valt att acceptera är väl att jag känner efter mer.
Jag är uppfostrad med mottot: -Om man inte känner efter så mycket gör det inte så ont.
Men nu känner jag efter. Konsekvenserna om jag inte gör det är mindre skoj så... Jag göööör väl det då, känner efter.
Och vilar.
Andas.
Mediterar.
Allt det här är i det stora hela ett liiiitet, liiiitet yckepyckesteg.
En liten sketförändring i det stora hela.
Mitt mål är fortfarande att komma tillbaka till arbetsskick.
Jag VILL jobba. Hur jag ska förändra och anpassa det målet vet jag inte riktigt än.
Som det ser ut nu vill inte riktigt min kropp det JAG vill, inte på långa vägar.
Medicinerna har BÖRJAT verka. Jag är inte så-in-i-bänken-trött längre.
Världen är inte riktigt lika mörk.
Ett tag kändes det så mörkt så jag inte kunde andas, för det fanns inte tillräckligt med luft.
Det var en aning vaccumsvart ett tag.
Nu är det bättre.
Det pendlar fortfarande mellan mörk granit och kol, det är hårt, kallt och ibland känns min själ som kall sten.
Men där finns luft.
Jag tillgodogör mig syre, jag andas inte bara.
Så det finns hopp antar jag.
Min räddning är mitt nät.
Mina barn och de underbara människor jag har omkring mig.
Som bara FINNS.
Som kommer och dricker en slatt kaffe med mig.
Eller bara skickar ett pip på mobilen, bara för att de VET.. eller kan ana.
Som ser hur jag EGENTLIGEN mår men inte säger så mycket om det.
Konstaterar bara att det är en sån dag.
Kommenterar inte att jag ser ut som om jag sovit i torktumlaren och hasar mig fram som Ringaren i Notre Dame.
Som tar mig för den jag är. Som accepterar utan att förmana eller döma.
Det är det nät av änglar som börjar tina den frusna ångest som ovissheten sätter i mitt inre.
Men.. det finns hopp... ett litet i alla fall.
Törs inte ens fundera på NÄR jag är tillräckligt pigg/frisk/stark för att börja jobba igen.
Det är väl en anpassning i sig antar jag.
Ett accepterande av att det blir när det blir.
Just nu.. nöjer jag mig med ett nytt motto:
Det är JUST NU som det är...
Det blir nog bra som det blir...
Och däremellan kommer nya projekt medan det ljusnar i horisonten.
De kan ha samma betydelse.
Liknande ord för nåt som känslomässigt kan vara så långt ifrån varann man kan komma.
Man "börjar om", tar nya tag.
Beroende på vad man "börjar om" ifrån kan det kännas jättebra, en befrielse.
Eller så har man då "-Näääe.... Det är väl då självaste..."-känslan, besvikelsen och känslan att misslyckas...igen.
Förändringens vind har snärjt runt mig ett tag nu.
Från småpustar till mindre orkaner har den försökt få mig att ändra och anpassa mig.
Att i slutändan Acceptera.
Det är inte förändring som jag valt själv.
Men så är det väl ganska ofta. Jag kan känna att det inte är JAG som valt fullt ut.
Livet och omständigheterna ställer upp vad man har att välja mellan och sen får man anpassa sig, acceptera.
Somliga dar känns det som om jag väljer mellan Pest eller Kolera.
Inget av alternativen känns acceptabla. ÄNDÅ måste man välja.
Försöker förändra och anpassa min vrånga inställning till min sjukdom......
(Åh va jag avskyr det ordet...!!!! Jag känner riktigt hur kroppen krymper ihop och stelnar på fel ställen bara jag tar det ordet i min mun. SjUuuuukDoOm.
I mina öron blir det -"Du ääär såååå SJUUUUUK.. detta ääääär din DOOOOM!!!
Det gör mig så INIBÄNKEN AaaarG!
-VARFÖR ska jag behöva anpassa, acceptera?
Varför kan jag inte välja mellan Acceptera eller Bli Vrångarg och göra nåt åt det?
Acceptera - Vrångarg.....
Suck.. förmodligen för att jag provat och det inte riktigt funkar så bra...i längden)
Det var en lång parentes. Men det behövde sägas.
Nåja... det är nog för att jag FÖRMODLIGEN har en skvätt reumatism i öronen med.
Jag börjar om.
Jo.. förändra, anpassa min lätt negativa inställning till min...livssituation och dess komplicerade förutsättningar.
Såja.. nu kom jag runt det lilla problemet.. jag ANPASSADE mig :D
Förutom det har jag rensat bland gamla projekt och sålt och gjort mig av med mer än jag trodde mitt pyssel-och-greja-jag skulle överleva.
Resultatet är att jag till och från känner mig nyinflyttad i STOR lägenhet med för lite möbler.
Det är luftigt och platsigt - LÄTTSTÄDAT. (sedär.. min überpositiva inställning nuförtiden)
Jag är inte riktigt i mål än. Det tar ju sån TIIID!!!!
Ännu en sak att vänja sig vid, anpassning - förändring.
Så jag gör saker liite, liite i taget. Sånt jag gjort på en kafferast innan tar en vecka.
JAAAAAAA!!!!! Det är Vansinnigt frustrerande somliga dagar. Andra är det mest irriterande.
Men än så länge känns det Aaaldrig OK. Fast det kanske kommer det med.
Kanske när jag anpassat och förändrat lite till av mitt Vrånga jag....
(Hrmm.... jomenVISST.. förmodligen samtidigt som det är två torsdagar på en vecka...)
En förändring som jag lättare känner att jag valt att acceptera är väl att jag känner efter mer.
Jag är uppfostrad med mottot: -Om man inte känner efter så mycket gör det inte så ont.
Men nu känner jag efter. Konsekvenserna om jag inte gör det är mindre skoj så... Jag göööör väl det då, känner efter.
Och vilar.
Andas.
Mediterar.
Allt det här är i det stora hela ett liiiitet, liiiitet yckepyckesteg.
En liten sketförändring i det stora hela.
Mitt mål är fortfarande att komma tillbaka till arbetsskick.
Jag VILL jobba. Hur jag ska förändra och anpassa det målet vet jag inte riktigt än.
Som det ser ut nu vill inte riktigt min kropp det JAG vill, inte på långa vägar.
Medicinerna har BÖRJAT verka. Jag är inte så-in-i-bänken-trött längre.
Världen är inte riktigt lika mörk.
Ett tag kändes det så mörkt så jag inte kunde andas, för det fanns inte tillräckligt med luft.
Det var en aning vaccumsvart ett tag.
Nu är det bättre.
Det pendlar fortfarande mellan mörk granit och kol, det är hårt, kallt och ibland känns min själ som kall sten.
Men där finns luft.
Jag tillgodogör mig syre, jag andas inte bara.
Så det finns hopp antar jag.
Min räddning är mitt nät.
Mina barn och de underbara människor jag har omkring mig.
Som bara FINNS.
Som kommer och dricker en slatt kaffe med mig.
Eller bara skickar ett pip på mobilen, bara för att de VET.. eller kan ana.
Som ser hur jag EGENTLIGEN mår men inte säger så mycket om det.
Konstaterar bara att det är en sån dag.
Kommenterar inte att jag ser ut som om jag sovit i torktumlaren och hasar mig fram som Ringaren i Notre Dame.
Som tar mig för den jag är. Som accepterar utan att förmana eller döma.
Det är det nät av änglar som börjar tina den frusna ångest som ovissheten sätter i mitt inre.
Men.. det finns hopp... ett litet i alla fall.
Törs inte ens fundera på NÄR jag är tillräckligt pigg/frisk/stark för att börja jobba igen.
Det är väl en anpassning i sig antar jag.
Ett accepterande av att det blir när det blir.
Just nu.. nöjer jag mig med ett nytt motto:
Det är JUST NU som det är...
Det blir nog bra som det blir...
Och däremellan kommer nya projekt medan det ljusnar i horisonten.
Kommentarer
Skicka en kommentar