ja vad gör man...

Jag är EGENTLIGEN inte en vansinnigt tålmodig kvinna.
Vänta - hör inte till mina favoritord.
Skulle varit inne på träning, laser och tejpning nu.
Men.. upptäckte i morse att jag åkt på blåsor igen.

Jag blir så TRÖTT!!!!!!
Trött på att vara ständigt på min vakt.
Trött på alla små bakslag som sakta drar mig bakåt/nedåt.
På att inte se några framsteg hur jag än försöker. (hur jag än aaaandas....)
Medicinerna som slår ut imunförsvaret tvingar mig till att ha en lätt hypokondrisk sida. Jag MÅSTE ständigt känna efter, kolla, dubbelkolla.
Och det är inte riktigt jag.
Just nu sitter jag och väntar..... väntar på att sköterskan ska ringa upp för att tala om ifall jag måste in och lämna prover.
Har börjat en pencillinkur och skänker varma tankar till högre makter att det inte påverkar schemat för den nya medicinen.

Jag har iof mobil så jag borde inte vara låst.
Men jag har inte så hemskt mycket energi och kraft att spela på.
SÅ jag kan inte använda den och hitta på nåt som jag VILL när jag inte vet om jag kommer behöva den till nåt jag MÅSTE.
Så jag väntar.........
Har väntat sen kl 9....... tålmodigt.....

Har ändå haft en bra påsk.
Åkte med kära släkten till fjälls.
Vi är lite som "Mitt stora feta grekiska bröllop"
Alla pratar samtidigt..... Vi spontankramas.... och ibland är tonen både rå och hjärtlig...
Ändå kan man gå undan om man behöver och ingen tar illa upp.

I min släkt har man inte bara EN mamma.
Och man blir Aaaaldrig riktigt vuxen.
När vi kommer ihop allihopa är det Mammor, Pappor och Barn... i fallande ålder från 65.
La Familia kort och gott.