Rädd......

Var med om en sak idag.

Allt gick bra och det är inte min historia att berätta.
(alla mina nära och kära mår bra)
Men.... den väckte andra minnen..
Händelser där det inte gick bra.
Har inte varit så rädd eller känt mig så hjälplös på länge.
Naturligtvis spelade de minnen jag har med mig in.
Jag drog paralleller vilket gjorde att oron växte sig större och paniken låg på lur ett tag.

Nu är jag hemma.

Adrenalinnivån är just nu skyhög.
Samtidigt som jag inte ens vet om jag orkar gå en trappa upp för att trilla i säng.

Konstig känsla... att vara totalt slut samtidigt som jag är så upp i varv så jag skulle kunna springa en mil....
Riva en vägg..
Gråta en hink eller två....
Skulle ev till och med kunna tänka mig att kexa en skvätt... kanske....(eller...nääe..)

Men än en gång har jag fått bevis för att mina fast boende i mitt hjärtas hus är guld värda.
Just MITT nätverk känns just nu vara vävt av guld.

TACK känns en aning futtigt.
Och det finns inte en chokladmuffins som är tillräckligt stor eller tillräckligt god för att ens tillnärmelsevis kunna säga det jag vill.
(och ärligt talat tror jag inte någon av dem vill att jag dramatiskt KASTAR mig i deras famn och PUSSAR UPP DEM..). Rättare sagt.. jag VET.

Men.. om och när det ev (hoppas aldrig) blåser kallt runt deras fötter...
KAN jag... FINNS jag.

Just nu tror jag enda medicinen blir en OANSTÄNDIGT stor kopp te... en halvliter minst.