Stående vid desperationens rand kan vi bara säga....

Aaaoooommmmmmm.....

Har varit på inskrivning till smärtrehab som börjar nästa vecka.
Har MOT min vana trogen varit PINSAMT ärlig.
Har fyllt i en DUSK med papper som alla skattat min person, mina vanor och ovanor och mitt kroppsliga och psykiska tillstånd.
Allt poängsätts på olika skalor.
En del mellan 1 - 5. Andra mellan 1 - 10. Eller mellan outhärdligt och KAAANOOOONBRA.
Nä.. nu ljög jag men Så bra det kan bli.. eller nåt sånt... låter lite... Trist.
Det var ärligt talat sååå trist så jag inte ens kommer ihåg den exakta lydelsen på just den skalan.

MEN..
Nu finns det.
Svart på vitt.
Min ärliga bekännelse på att jag är FÖR VRÅNG för mitt eget bästa.
Men jag behövde i alla fall inte ställa mig upp inför en grupp och säga:
- Hej mitt namn är Lena och jag är Adrenalinmissbrukare....
Eller.....??????
Jag vet faktiskt inte för gruppen börjar nästa vecka.
Men.. det BORDE hon väl ändå sagt något om.....
Fast....Näää... eller.......
;D
Allvarligt nu då..
Jag insåg både ett och annat.
Först var det doktorn....
När vi fyllt i de frågorna ville hon veta lite mer.
Det var när hon skakade på huvudet och bad om ursäkt för att hon skrattade som jag insåg att hon nog inte riktigt trodde mig.
Vi kom nämligen in på sånt jag gjorde när jag blev frustrerad.
(möblering ) och jag talade om att en gummerad matta var min bästa vän.
Jag skuvar möblerna på rygg.
Liggande på mattan tar jag spjärn och flyttar de tyngsta möblerna med benen.. funkar för mig....för axlarna kan jag ju inte använda.
Hon tyckte jag kunde överväga att be någon om hjälp...jag svarade att jag inte ville ha någon i närheten då för då var jag ARG, SUR och rent OTREVLIG att vara med.
Det blev fler såna svar...

Det utvecklades sedan ett mönster som följde med till sjukgymnasten som ville att jag skulle utföra en massa övningar och tänja och sträcka och lyfta.
Jag skulle SJÄLV bedöma hur mycket jag trodde jag orkade lyfta och belasta mina problemområden i en bestämd tid....
Jag lyckades inte en enda gång ta rätt vikt eller göra en enda övning UTAN att bita ihop käkarna eller kompensera på andra vis. (jag stod på tå när jag skulle upp med den *¨¨~''#-la vikten på hyllan de sista gångerna. )MEN UPP KOM DEN!!!!!
Så JAG tyckte ju att jag lyckades... Det tyckte sjukgymnasten... inte...så mycket..... men hon erkände att jag ÅTMINSTONE inte gav mig..... (men hon visste inte om det var så positivt men det var väldigt "talande")
Vad hon nu menade med DET........;/
Arbetsterapeften.....
Vill jag inte ens prata om nu.
Men...
Jaa...
Hon la sig i bakhåll med sina frågor... tycker jag.... jag var helt enkelt FÖRSVARSLÖS.
Eftersom jag, intet ont anande, svarade drypärligt på frågor som jag annars har friserat duktigt.
Det slutade i alla fall med att hon ville veta mer om hur jag knäpper jeansknappar med tesked och hur ergonomiskt det EGENTLIGEN var att möblera med gummimatta...
De "fulingarna" hade delat papper med varandra under lunchrasten.....

Så min adrenalinmetod kanske inte är något jag kommer fortsätta med i längden...
Åtminstone inte aaalltid.. för aaaaldrig kan jag INTE säga för...deet är jag för vrång för.

Känns summa summarum som en ny början.
Känns.....bra.
Utan förbehåll lägger jag förutsättningarna till en ny början i deras händer.
(AaaaaoOOooommmmmmmm)

NEEEJDÅ.... jag är inte frälst....
JAG BÖRJAR NÄRMA MIG DESPERATION.........

JAG GÖR VAD SOM HELST JUST NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
BARA JAG BLIR I ARBETSFÖRT SKICK OCH FÅR TILLBAKA ETT FUNGERANDE LIV!