"Det SKA gå" - Vs - kroppen - 1-0..tror jag

Har nu varit hemma och vilat och tänkt på min kropp i en hel vecka...nästan.
Jobbade i måndags på ren tjur.. gick bra...nästan.
Fick inse att det inte ens med min vrångvilja går att tvinga kroppen till det jag vill.
Så jag har vilat medan reumatismen har gjort sitt bästa för att bygga ihop kotor och leder i min lilla kropp.

Igår sved inte mina ögon lika mycket.
Idag sved de inte alls.
Dax att visa vem som bestämmer.

Så....
Jag tog mig i kragen och värmde upp.
Oh... de musklerna har inte rört sig ordentligt på ett tag.
Har prioriterat jobbet så jag har inte provocerat några muskler på ett tag.
Men nu har allt havererat i alla fall så nu är det bara att köra.
Tar den brutala vägen. Gör mer ont men gör gott fortare med.

Pluttade i Zumba-skivan.
Många övningar är väldigt lika de jag fått från sjukgym.
Och med en leende latino som säger - Come on seniorita... let´s go Tribal....
Ja.. kanske inte ordagrant vad han säger men något liknande är det..

Sen var det ju bara töjning till ytterläge kvar då.
Och det kan man väl bara beskriva som...
Det går inte beskriva.
Det måste upplevas och det är något jag inte ens önskar min värste ovän.
Jag försöker få min kropp och mina leder att vrida sig och böja sig som jag VET att de SKA kunna.
Åtminstone kunde de det sist..innan jag fick en liten dipp.
Medan mina leder kan liknas vid ett gatukontor med en VÄLDIGT byråkratisk liten ^'*¤¤ som skriker åt mig: - Har du VERKLIGEN tänkt röra på DE HÄR kotorna??????
- Är det vad du vill???? Vi har ju redan byggt ihop och kortat musklerna!!!!!!
- Finns det beslut på det här???? - Bara så du vet.... Jag tänker inte ta det här!!!! -Jag tänker försöka bygga ihop de här kotorna SÅ FORT DU INTE RÖR PÅ DEM!!!!!

Så nu har jag rört på dem.
Jag står inte på topplistan hos min kropp just nu.
Ömt. Men bra ömt.... än så länge.
I morgon blir det inte något extremt... i morgon blir det bara mjuka rörelser.
Känns som jag är den som bestämmer... aaabsolut....